GASBOMBEN I SIBIRIEN
Den evigt tjälen i norr är en tickande gasbomb.
Djupfryst i marken finns tusentals års växtlighet.
Nu har den börjat tina – och släppa ifrån sig enorma mängder växthusgas.
– Det är som att dra sladden ur frysen, säger permafrostforskaren Gustaf Hugelius på Stockholms universitet.
Text: Fredrik Rundkvist
K
ratrarna på Jamalhalvön i Sibirien upptäcktes förra året. Den största är 15 meter djup och mer än 30 meter i diameter.
Hålen upptäcktes efter två extremt varma år då medeltemperaturen under sommarmånaderna legat fem grader över det normala.
De gigantiska hålen anses ha bildats av gas som under högt tryck samlats i fickor i marken med kraft nog att slunga bort jordlagren när den eviga tjälen släppte sitt grepp.
Metangashalterna på botten av kratrarna är flera tusen gånger över det normala.
Det är bara ett av många exempel på de förändringar som nu sker i Arktis, säger Gustaf Hugelius, forskare på institutionen för naturgeografi vid Stockholms universitet.
– Jag har själv varit i Sibirien och Alaska, även Sverige för den delen, där man ser hur landskapet på ett påtagligt sätt påverkats, säger han.
De senaste decennierna har temperaturen ökat snabbt i Arktis, ungefär dubbelt så fort som jorden övrigt. Utvecklingen i norr följs med oro av klimatforskare över hela världen.
Och det av goda skäl.
Här finns permafrosten:
Klicka på siffrorna för att läsa mer
Så släpps växthusgaserna ut:
Klicka på siffrorna för att läsa mer
En femtedel av landytan på norra halvklotet täcks av permafrost. Det på brukar beskrivas som en stor frysbox för organiskt material.
– I hundratusentals år har organiskt material bevarats i marken eftersom det är fruset. Mest växter men även en del djur. I och med att kolet har bundits i marken så har de bidragit till att göra klimatet på jorden kallare, säger Gustaf Hugelius.
Där handlar om enorma mängder eftersom det ansamlats under så lång tid. Uppskattningsvis innehåller permafrosten tre gånger mer kol än levande växtlighet på planeten.
Skulle allt detta frusna kol tina och brytas ner skulle marken börja släppa ifrån sig mer växthusgaser än all världens avgaser från bilar, fartyg och flyg.
Till största delen kommer det att ske i form av koldioxid. Men om nedbrytningen sker i syrefattiga miljöer kommer att bildas istället metan – vars växthuseffekt är cirka 25 gånger kraftigare än koldioxid. Man räknar med att cirka 30 procent av utsläppen kommer att ske i form av metan.
Metangasen syns tydligt i sjöar och våtmarker på vintern, då vattnet fryser och gasen bildar bubblor i isen.
Amerikanska forskare räknar med att våtmarkerna i Arktis på sikt kommer att släppa ifrån sig tio gånger mer metan än vad som finns i atmosfären just nu.
Ändå är detta inte något som FN:s klimatpanel tar med i sina beräkningar.
I den femte och senaste rapporten, som presenterades 2014, nämns den bara som en osäkerhetsfaktor.
– Det beror på att den inte finns med i några av dagens klimatmodeller. Det var först för tio år sedan som man på allvar började inse vilken betydelse det här har för klimatet, säger Gustaf Hugelius.
Grafik: , , layout: